Oförglömlig konstresa till Madrid och Toledo 22-28/3 1997.

Ja, som ni kanske minns så stod det så här på det rosa programbladet vi fick av Anders. Och, fast det har ni kanske redan glömt, var det precis det den blev! Nu raljerar jag lite med er om minnesförmågan, men om man ska tro alla de som försynt smugit fram och frågat om jag kan skriva ned mina dagboksanteckningar, så är det ganska omöjligt att memorera en så faktaspäckad och bildmättad resa...
Nu ska jag påminna er om hur roligt ni haft. Hur mycket ni lärt. Hur gott ni ätit och druckit. Hur mycket underskönt och underligt ni sett. Om JAG minns rätt förståss!

22/3  Klistermärkta och morgonkulna checkade vi in på Malmösvävaren. Många kända ansikten som väckte många glada reseminnen till livs. Tryggt att se Anders i täten, han som fixar biljetter som är jätteborta, får med bagage som inte hinner lastas, ordnar rum som inte finns, botar magsjukor som inte låter sig botas osv. Skönt klirrande flaskor omgav oss på det solgnistrande Sundet.
Trots Cateringstrejk gick det ingen nöd på oss på planet. Landskapet nedanför oss strax före landning måste ha stått modell för camouflagetyg-designers, precis så ser den spanska högplatån ut uppifrån. 30 min transfer till Moncloa hotel genom "Staden som aldrig sover". Strax vi kom fram till hotellet förstod jag att jag inte skulle få några fritidsproblem, i samma kvarter låg ett skyhögt Corte Ingles-varuhus. (Snyggt jobbat Anders!)

Välkomstdrink i foajén, kallskuret till entrérätt, med landskapets underbara lufttorkade skinka, skinkstek, glass och ett Riojavin till.

23/3  Stadsrundtur: På "Himlens tröskel", i Kastilien, på la Mesetaslätten 655 m ö h ligger denna vackra stad som varit huvudstad sen 1561. Då fanns här 100.000 inv. Idag finns här 4 milj. inv. i innerstaden (5 milj. med alla sovstäder).
Under morisk tid 711 e Kr. fanns här 15.000 inv. Deras Alcazár fanns under Palacio Real. Judar, kristna och islamiter levde i fruktbar symbios tills Korstågen och Isabella den katolska och hennes anhang "frälste" alla till fattigdom och smuts. 1083 blev Toledo huvudstad.
Madjerit = vatten hade gett staden Madrid dess namn, morerna hade konstbevattning och otaliga fontäner. Här fanns då gott om varg och björn. Björnen som står och snaskar på ett smultronträd är avbildad i stadsvapnet.
500 år av isolering följde på inkvisitionen, bildning, affärer, jordbruk och hantverk förföll. Carlos III, stans bäste borgmästare, kör sen ut jesuiterna, ger 200.000 madrilénos avlopp, sophämtning, sjukhus och lyktstolpar! Madrid blir en europeisk huvudstad. Djurplågeriet på arenorna minskar och Carlos 1700-tals-regler gäller fortfarande. Han fick inte lång näsa, han hade redan! Det var hans son Carlos IV som fick lång näsa fast han inte märkte det ... (när Maria Louisa då 34, tar den 18-årige Manuel Godoy till älskare).

Vi återvänder till nutid, till det moderna Manhattan-Madrid; Castillana. La Puerta de Europa var två märkliga lutande torn som hade komplicerade tyngder och cementblock under jorden (hoppas jag), alla ut med kameran! Här finns universitet för 200.000 stud., som utbildat en massa läkare och akademiker till arbetslöshet, ett fenomen som känns igen. Arbetslösheten är högst i Västeuropa, 25%, 3 av 4 ungdomar är "marginalos".
Här finns en massa ambassader och kontorskomplex och stilblandningen är total, eftersom man började bygga här 1900. Mutor ger planeringsarkitekterna fria händer. En lägenhet här kostar m. 4 -10 milj. i insats!!!! Den nyligen tillkomna medelklassen har fyra gånger högre lön än vår, men arbetarnas är hälften så hög. Här i Castillana bor bara förmöget folk. Madrid har ju blivit ett centrum för politik, toppkonferenser och affärer. Staden har 10 milj. besökare per år.

Högsta byggnaden är Torre de Picasso. På upptäckarnas torg, ligger Cibele-fontänen, och här, mot mitten av stan finns 1800-tals-arkitektur. Riktigt pampiga byggen, rikt dekorerade. Vi stannar vid Atochocha-stationen, som gjorts om till ett tropikarium, som utnyttjar det välvda glasade taket, som tillsammans med momentan-duscharna gör växtligheten ymnig. Moderna aluminiumkonstruktioner och pelare med korintiska kapitäl står sida vid sida, medan tågen rasslar iväg mot 280-300 km/tim. Hallen var befriande avskalad från reklam, det enda vi såg, var en Volvonyhet, uppställd på sockel....

El Rastro, som betyder "ditsläpad", är Madrids berömda loppmarknad. Här är hälares och ficktjuvars revir, här finns förutom internt krimskrams, gamla och nya antikviteter, sekunda kläder och nya och kopior och... Troligtvis fanns här allt i ny eller gammal version. Fascinerad stod jag och iakttog den simultankapacitet kvinnorna vid klädhögarna hade. Kacklande, hojtande, provande, rafsande, köpslående och med drivor av plagg över armen. fick de en svensk annandags-rea att verka kyrkosamkväm.

Palacio Real, som är samtida med Schönbrunn och Versailles, byggdes varken för komfortabelt boeende eller som försvarsfäste. Här är det bara tal om att visa hur mycket kapital man är god för på ett imponerande och helst oöverträffat sätt. Första delen tog 26 år att bygga och redan i "farstun" står Carlos III i marmor utklädd till romersk kejsare. Hans neapolitanska ursprung syntes i den Italien-influerade interiören. Fast de då så nödvändiga trompe l´oeil-effekterna i trappan tyckte jag var direkt malplacerade! Den breda trappan hade helt oskarvade marmorsteg!!!
Här finns 2.500 rum varav vi ska besöka 22... Det skulle visa sig räcka för att man, fullständigt utmattad av allt överdåd, skulle vackla ut i vårsolen.
Carlos III tronsal hade förföriskt vackra takmålningar av Tiepolo, barock gränsande till rokoko. Han är just nu föremål för stort intresse i New York, och trots att jag har oerhört svårt för takmålningar måste jag så här i efterhand säga att detta tak var en överlägsen vinnare över allt (elände) som komma skulle! Goya lär ha låtit sig imponeras därav.

Man restaurerar oerhört pietetsfullt. I ett överdådigt rum hade man lagt ut 1 milj. dollar för att restaurera sidentapeterna. Här fanns inte en lugn och sansad cm! Ett praktexempel på rokoko-dekadans enligt min åsikt. Vi fick se Carlos III sovrum, där han döden dog, hans otroliga dressingroom, Gula rummet, matsalen, som idag tar emot 140 gäster vid stadsbesök.  Lustiga "dessert-hållare" stod på borden mellan bjudningarna, de var naturligtvis fyllda med frukt, konfekt och bakelser vid fest. Musikrummet blev helt sonika filmrum för cineasten Alfonso XIII. Silverrummet, som gav Lars Wilks veritabla rysningar av ogillande, var ett resultat av Isabella II:s idoga samlande och uttryckliga "presentönskningar". Hon var nog inte billig i drift precis. Hon lär ha samlat på älskare också, fick 8 barn trots att maken, av naturliga skäl, helst umgicks med "manliga" sekreterare. Så fanns här ett Stradivarius-rum, med ett flertal instrument av hans gudabenådade hand! Dom spelas på, men får, vid blodvite, icke lämna slottet! Öva får man göra hemma, på ett annat tarvligt instrument, så det så! Kapellet, som underligt nog måste finnas i alla kungligheters omedelbara närhet, precis som deras själasörjare (vad hade de för sig egentligen?), var signerat Ventura Rodriqueres. Nåde er om ni glömmer hans namn, som jag så noga skrivit upp! Giaginto-dekor och relikvarium.
Så såg vi Engelska, Kinesiska, Italienska och Franska rummen... vilka alla talade sitt eget språk.

På väg till Plaza Mayor, passerade vi Madrids enda katedral. Torget, som byggdes av Felipe III har nog sett det mesta: ceremonier, fäktningar, tjurfäktningar, avrättningar, kättarbål, skådespel bl a av Lope de Vega (2000 dramer 1562-1635) etc. Idag, söndag, träffades sanna filatelister, ställde ned lilla kassen, bläddrade initierat i sina pärmar och bytte märken. (Gud förbjude att jag får denna last!) Numismatikerna kände sig tryggare utmed väggarna med avbrott av uteserveringar som spred förföriska dofter. Här blir proppfullt när vädret blir ljummare. Hötorgsmålare och karikatyrtecknare är lika självklara som duvorna på ett torg som detta. Puerta del Sol är en port som visar stadens ursprungliga gräns. Solens strålar syns här vid soluppgången, och här finns en särskild magi kvar: på nyårsnatten samlas man här och dricker vin, nedsköljt med en vindruva per klockslag vid midnatt! Vid Plaza Espana, paradtorget, finns en statygrupp av Don Quijote och Sancho Pancha med författaren Cervantes högt, på en piedestal, överblickande det hela. Här sågs också Jardin Botanico, och här står vår egen Linné staty.
Lunch åt vi på mysiga La Joya des Jardines, soppa, halstrad kotlett och glass. På kvällen gick en del på en musikal som byggde på Goyas liv. Även om bara hälften är sant av det som sägs om honom, bör det finnas stoff för en helafton. En hel del av oss gick för att se "Döden på eftermiddagen" d v s tjurfäktning på Hemingways hemmaplan: Las Ventas. Själv hamnade jag bland äkta spanjorer, tätt omvärvd av cigarr-rökslingor. Nämnda spanjorer kunde "nästan" vara tysta en hel minut för att hedra en i Mexico stupad torero.
Här ska tre toreros fäktas mot vardera två tjurar. Båda kategorierna höll en avsevärt högre klass än de vi såg i Cancun förra året, men så var här också en helt annan publik. I kostym, med välborstade skor gav de sig kedjerökande helt hän. En av picadorerna råkade raskt i onåd och publiken stod ilsket upp pekande mot den utgång som ansågs ligga närmast för denna usla individ att uppsöka. Han fann inte nåd på hela kvällen. Samma publik tog emellertid en av tjurfäktarna till sitt hjärta.Tapper, sårad och vacklande lämnade han inte sitt offer förrän detta låg stendött i sanden. En redig torero gör själv jobbet. Vita näsdukar i luften betyder här heder och ära och renderade nämnde torero ett st blodigt öra (vilket i gamla tider gällde som kvitto för toreron i köttaffären) och jag såg hur männen stod upp, med tårar i ögonen och med korslagda armar. Den som säger att män inte kan visa känslor har varken varit på tjurfäktning eller fotboll, så det så! På hedersläktaren satt, som vanligt, Mercedes, kungens moder, en äkta "afficionado". Denna arena, som invigdes 1934, är världens viktigaste, och här är man så punktlig att t o m klockan stoppats för att allt ska gå rätt till! Att påven lyste bann över tjurfäktningen på 1500-talet struntade man blankt i. Franco var också förtjust, så det har aldrig varit tal om uppehåll. Senast en svans delades ut åt en torero var 1972! Tjurfäktarskolan tar emot 200 elever, även tjejer. Christina Sanchez är en känd matador. Riktiga idoler tjänar upp till 40 milj/år. Man sysselsätter 500.000 pers. så det här är verkligen big business.

24/3 Toledo. 70 km sv. Madrid.
I bussen talade åter Lars Wilks, våran eminente konstprofessor. Han är mannen, som med sitt tydliga textande, sin kunnighet och en meningsbyggnad som ger rysningar i ens lärarinneryggrad, lämnar en helt textuellt tillfredsställd.Vi fick en välbehövlig konsthistorisk tillbakablick som skulle få oss att bättre uppleva det som låg framför oss. Jag väver in det i olika sammanhang längre fram.
Den gamla staden låg på en kulle omgiven av murar och portar och en flod med vackra broar, mycket romantiskt! Här fanns romare 200 f Kr. Morer, kristna och judar samsades under det religionsliberala 1500-talet. Historiens vingslag kändes, inte Kilroy men väl El Cid was here!!!!

500 år med olika stilar, avspeglas i den imposanta och intressanta katedralen. Gotiskt torn från 1200-talet. Ett av tornen är 90 m, här fanns 750 färgade glasfönster och 5 långskepp. Här fanns ett fint ljusintag i taket från 1700-talet, precis intill det gotiska kom en barockinredning som var barock in absurdum, allt var otroligt utstyrt och överlastat. Vad jag helst minns var den pillemariskt leende madonnan som killades under hakan av ett jesusbarn av babystorlek med en 7-årings ansikte. De såg ut som om de just förhandlat om en höjd veckopeng där båda ansåg att de gått segrande ur förhandlingen. Statyn var en gåva från Frankrike. Här fanns otroliga träsniderier, alabasterskulpturer, brännförgyllda bronser och 22 olika kapell, varav det kungliga var helt obeskrivligt. Här, bakom otroligt fina gallerportar i finaste Toledosmide, ligger Isabella begravd, så även hennes själasörjare Mendoza. Det såg han till att fixa. Fast nog är det för konjaken vi helst minns honom...
Här utropades hennes dotter till tronföljare för det var Toledo som gällde för alla de kastilianska regenterna. Toledo är fortfarande den katolska huvudstaden med dagliga gudstjänster. Huvudentrén öppnas bara vid speciella tillfällen och har den tidens innedesign: tredelat tympanonfält över pelare som i Roms triumfbågar.

Tomás, den spanske ädlingen var en mycket initierad och värdig guide under hela resan, spanskt stolt men med en viss ironisk distans. För mig, som har humorn som viktigt baslevnadsmedel, är det av stor vikt att alla fakta lättas upp av ett litet leende då och då.

Med en ängels tålamod lotsade han alla 70 personerna till San Tomékyrkan, för att visa oss El Grecos berömda altartavla. Här kvalade vi in efter en stunds väntan i vårsolen. Greve Orgaz var jättedöd sen 300 år när han blev föremål för denna orgiastiska altartavla, skildrande hans begravning. Som genom ett underligt sammanträffande har man fått med S:t Stefanos stening (och han var ännu dödare, närmare bestämt strax efter Kristus död)! Som det kan bli. Till ytterligare förvirring fanns både El Greco och sonen med på denna vilda, vida berömda tavla.
Domenikos Theotokopoulos, kallad El Greco, fick ju bosätta sig i Toledo. Hans komplicerade bakgrund med italiensk, grekisk och bysantinsk påverkan plus astigmatism, gjorde att hans manieristiska manér blev svårsmält för Felipe II och Madrid. 40 av hans verk finns dock på Prado. Förut, i katedralens sakristia,hade vi just sett apostelporträtt, självportträtt mm, alla med stora sorgsna ögon, uppåtlyftande-flygande gestalter och en väldig oro i sin strävan efter en högre andlighet.
Han återupptäcktes av en tysk konstvetare och förklarades vara den förste expressionisten (Tintoretto och Tiepolo har också återupprättats). Skönt att i sakristian också fått vila ögonen på Tizians porträtt av den underfundigt leende påven Paul III , Rafaels sköna högrenässanskonstverk, Goya, van Dyck m fl.

Vi promenerade i de trånga gränderna till Santa Maria de la Blanca, en lisa för överansträngda ögon. Här var synagoga på 1200-talet, 5 sidoskepp och separat kvinnoingång. Här var underbar kakel från Damaskus och annan dekor från den arabiska tiden, här var, som tredje religion, kristen kyrka på 1400-talet. En tid var här kloster, t o m militärförläggning, men inga spår av barock eller rokoko som i för stora doser får mig att tänka på alla dessa stackars "syndare" som katolska prelaterna skrämde vettet ur. De köpte "förlåtelse" och fribrev från helvetet med nödtorftigt tvättade pengar, testamenten och feta donationer. Man får hoppas att de fått valuta för pengarna - "syndarna" alltså.

På vägen mot den vackra San Martinbron passerade vi nämnda helgons kyrka, och här på väggen satt som en kuslig påminnelse de kedjor inmurade, som först araberna fängslat de kristna med, men sen, 500 år efteråt, använts på araberna. Den tidens återvinningsfilosofi?
Skönt komma ut på bron och titta på den vackra forsande Tachofloden. Från den högt belägna lunchkrogen hade vi en underbar utsikt över Toledo och borgen Alcazar, numera militärmuseum. Vi fick soppa, grillad kyckling, lika smördrypande som sången från de galanta trubadurerna som drygar ut sina studielån på detta sätt.
Spaniens guldsmeder är upplärda av Damaskusmästare. Orientalisk ornamentik på svart botten i oändliga variationer på vapen och smycken fanns att köpa i alla de kvaliteter. Vi besökte en verkstad och såg hur man arbetade.