På våren 1998 hade Vellinge Konstförening SYDVÄSTEN bestämt sig för att uppsöka vår egen kulturs vagga på ort och några ställen. Denna kultur har ju påverkat och påverkar alltjämt betydligt flera än oss européer. Spår finns mitt framför våra näsor, men nu skulle vi "pilgrimma" på helig mark! Och de hade gjort det igen! Sven och Anders på Mexico Tours hade ännu en gång sytt ihop en oförglömlig resa, och övertalat Lars att vidareutbilda sina vetgiriga, något till åren komna, studenter! Redan i kapprummet, före första föreläsningen frågade man mig försynt om jag ville skriva rent mina röriga minnesanteckningar för att liksom underlätta oförglömligheten. Och ni vet villkoren, det blir precis så gott jag kan, det gäller stavningen också, vilken varierar obehärskat i mina källor. (Sture Linnér: På mulåsna genom Akropolis och Marco Polos guidebok m fl.) Vi var faktiskt 90 personer som försedda med kartor (även till dem som är "lokalbedövade") och diverse broschyrer, lyfte från ett snålblåsigt, kallt, grått, blött, fuktigt och allmänt lättlämnat Kastrup! Eftersom alla stigit upp mitt i natten tog man sig en tupplur. På flygplatsen i Aten var det 20 grader runt våra ylletröjor. Mimosan, Judasträden och annat grönt livade upp oss omedelbart. Livlig trafik var det också, 40% av Greklands befolkning bor i Aten, över 4 miljoner, man ska helst låta bilen stå varannan dag, en tunnelbana, 4000 bussar och 14.000 taxi (1995). Nefos, smogen ligger ofta tät, 3000 beräknas dö på grund av denna, och för att säkra statistiken har man aaaalltid motorerna på tomgång när tillfälle gives. De höga bergen runt staden är nog så vackra men hindrar luftningen.

Landet har 1400 öar av vilka 168 är bebodda. 4/5 av Greklands yta består av berg, oftast 1000 m ö h, var förr så tätt skogbevuxna att man inte kunde läsa en tidning under trädkronorna. De är nu avbrända och avbetade, med erosion som följd. Landets befolkning har fyrdubblats på 40 år, inte lätt att få medel över till det miljöarbete man så gärna vill ta itu med. De ruiner som ligger under Plaka, gamla stan, är de enda som ligger säkra, de som ligger blottade får ersättas med kopior eller skyddas av kemiska ytskikt annars kommer micro-organismer och äter upp allt ihop. Så fort man gräver i någon gata här så lägger sig arkeologerna ned och reser sig inte på tre år! Här ligger sex kulturlager på varandra. Ibland suckar atenaren: - Visst är det fint med allt det antika, men varför bodde de just här!!!

Man odlar citrusfrukter, mandel, pistaschnötter, vindruvor, oliver, grönsaker och frukt mm. Vinet köper man sedan i kg, det bästa från Munk-republiken Tsantali. Dessa makalösa (i dubbel bemärkelse) munkar gick t ex med på en anmodad inspektion först när Melina Mercouri, i kraft av sitt ämbete, hotat komma! Eftersom jag avskyr all fanatism, bojkottade jag själv fanatiskt detta vin. De har ju inte ens honkatter i sin republik. FNYS! Och vem håller koll på fåglarna?? Nåja i stället gynnar jag det gudomliga retsinerade vinet så ofta jag kan. Men som aperitif och "matsmältningsomhändertagare" duger bara ouzo. Den är 40%-ig och skall helst komma från Plumarion på Mytilini.

Rederinäringen är still going very strong... Utan för hamnstaden Pireus ligger massor av tonnage på redden och väntar. Staden har fortfarande småstadskaraktär med lokal handel och caféliv. Man har samma typ av varor intill varandra längs infartsvägarna, vilket underlättar för kunderna.

I Plaka är allt mera turistigt och basarliknande men i fina Kolonaki är det mondänt och snofsigt värre, man bara tjänar pengar ju mer man shoppar!!!!! Nästa gång åker jag dit med tomma väskor!

På kvällen samlades vi på hotellets takvåning, den tjugonde. Poolen var stängd men utsikten var vidöppen och storslagen, Likavittos, 275 möh låg inte så långt från hotell President. Vår favorit och trogne medresande föreläsare, professor Lars Vilks, och Apolloguiden informerade om veckans viktigheter och begivelser. Lars var lite barsk i sin inledning: man fick välja mellan ett Maratonlopp eller en examen i Hellas-kunskaper. Vad jag vet var det bara två resenärer som kunde välja.... Nåja, hans pedagogiska grepp med tre-tal, snutt-inlärning och repetition, all kunskaps moder, gjorde att alla kände sig säkra mot veckans slut. Han kan lugnt väcka alla mitt i natten, fråga:- Vilka? Vi svarar utan tvekan: -1300 och 400! - Vem? och han får sina skulptörer osv. Lars gav oss en övergripande sammanfattning. Man hämtade upp gammal historiekunskap ur minnets gömslen. Förklarade hur influenser från M. Asien hade inspirerat hellenerna via filosofiskt tänkande till rationellt och tekniskt tänkande.

Efter "matsmältningsomhändertagande" ouzo for vi till glassiga badorten Glyfada för välkomstmiddag. Entrérätterna var så heltäckande att jag genast avbeställde huvudrätten. Jag undrade lite över ett beige knyte på tallriken..... -Lamb maybe? Servitören tittade välvilligt på mig: -I´ll explain it to you in a very raw way... when you take out their guts..... Lugnad åt jag vidare. Mitt i alltihopa fyllde två av medlemmarna i ett slutet Madrid-sällskap år, Ulla Areskoug är nu 70 år ung!

6/4 Stadsrundtur, räkna med tre kvart för 4 km! Utanför hotellet låg vid tiden före världskrigen fortfarande vingårdar. Först när turkarna var borta, 1834, blev Aten påtänkt som huvudstad. 7 milj. greker flyttade tillbaka från Turkiet på 20-talet. Vi passerade Europas högst värderade konserthus, Groupiusritat, Melina Mercouri-donerade glasstatyn av Nike, Truman-statyn som så ofta bombats att han var rödrostig om benen, presidentpalatset som innehållit tre Kostas, vakterna har vita strumpbyxor (byxor hade ju turkarna) och kort veckad kjol, lätt och behändig bergsklättrar-mundering. Deras benföring hade fått John Cleese att rodna av skam. Man talar inte om exilkungen, han har ju inte ens ett ordentligt efternamn.

Olympiastadion, som 1896 var arenan för de första spelen i modern tid, blir nu åter aktuellt 2004. Här kan 50.000 sitta på marmorbänkarna. Carl Lundmark har sprungit maran i många länder och i Aten -77 och -79. 24-årige vattenförsäljaren Spiros Louis, som tankade ett krus retsina i Pikermi, vann 1896, nästan 2500 år efter slaget vid Maraton, detta första spels mara. En hellen! Man visste inte till sig av lycka. Både dåvarande kung Georg och kronprins Konstantin löpte med honom över mållinjen. Maran var och är fortfarande OS höjdpunkt. Hans tid: 2 tim 58 min. Han var iförd sin fustanella (manskjol) och anade inte det vi alla vet: att man inte kan löpa utan dyrbara konstruktioner på fötterna, vältränad, kostmedveten och med retsinan utbytt mot sportdryck! Efter konungsliga påtryckningar tog nationalhjälten emot en häst och en vagn som gåva och underlättade härmed sin fortsatta vattenförsäljning. En svensk som får en dotter samma dag som han löper, döper det arma barnet till Athena Maratona (Enl. Christina ett exempel på arvssynden.)

Vi passerar Zeustemplet med 15+1liggande av ursprungligen 104, 17m höga, kolonner med korintiskt kapitäl. När kejsar Hadrianus 130 e.Kr. gjorde det 700-åriga bygget klart gjorde han en port till sin ära med inskription mot Akropolis: "Detta är Theseus stad, den gamla staden" och mot andra sidan: "Detta är Hadrianus stad, inte Theseus". Det är en av de rejälaste informations-skyltar jag skådat. Vi passerade den okände soldatens grav (-When will they ever learn...), Syntagma-platsen = författnings-huset, "Rosenknopps-skolan", varifrån 47-årig Schliemann hämtar 17-årig skönläsande och vacker rosenknopp! Omoniaplatsen, här träffas egyptier, syrier, albaner, ryssar, iraker m fl från Östeuropa. Landskronafalangen kände sig genast som hemma. Förr i världen var det bara männen som var ute och handlade och släpade på kassar men den tiden är förbi, greken har blivit modernare.

Så var vi då vid en av resans highlighters: Akropoliskullen! Vi blev lite andäktiga. 156 m.ö.h. 156 m x 320 m är kullen som bara kan nås från västsidan. Man ser Saroniska viken, Salamis, Aigina och Peleponnesos berg. Ingen av Hellas många stadsstater var större än att man kunde nå dess agora, torg, på fyra timmars vandring. Hit kom alltså atenarna ofta. Rike Herodikus Attikus förärade hustrun en liten nätt teater som fortfarande tar 5000 gäster. Intill ligger Museion, Musernas berg, skön tillflyktsort för atenarna på sommarkvällarna. Detta beundrade vi utanför de ståtliga Propyleerna, ingångs-hallen med sina fem portar, 437-432 f.Kr. Den var omgiven av Japanskänkta ställningar. Om tyskarna hade betalt sitt krigs-skadestånd hade man sluppit utlandsskulden och kunnat bekosta mera av det dyrbara och brådskande restaureringsarbetet. Här låg Pnyx, kullen där man samlades en gång/mån. minst 5000 medborgare, polis, män över 30 år (inte kvinnor, slavar eller metoiker - utlänningar) för att man skulle bli beslutsmässig. Man hämtade helt sonika in folk och gav dem ett mynt i entré. Teatrarna fylldes på samma sätt. Något inför stundande val eller premiärer.... Av c:a en miljon greker var 40.000 medborgare, sådana som fick bära vapen och rösta. Under glansdagarna var här stora offerfester då man äntligen fick frossa med att äta kött, och se på processioner och ceremonier, till och med fruarna fick komma ut. Stadsstaterna betalade Aten för beskydd, och efter segern vid Salamis tog man ett rejält tag ur Attiska sjöförbundets kassa på 11 ton silver/år. Man tog ungefär 20 ton (motsv. ung. 20-30% av Sveriges budget) och byggde ett demonstrations-mästerverk: Partenontemplet, som ju inte var tempel i religiös mening, och beställde en Pallas Athena-staty av skulptören Fidias. Femton år tog det hela, klart 432 f.Kr. Borta är sadeltaket med sin tre meter höga blomsterutsmyckning på gavelspetsen, cellamurarna (kring inre rum), färggranna takbjälkar och gavlar, men kvar är lättheten, elegansen och harmonin! Arkitekterna var Iktinos och Kallikrites. Dirigenten var Perikles och hans progressiva demokratiska stil präglar även Propyléerna. Den konservativa falangen betonade det religiösa behovet och satte sin prägel på Niketemplet och Erechteion. Harmonin erhölls genom att proportionerna 4:9 är konsekvent hållna, taket är inte vågrätt utan välvt, de 42 doriska kolonnerna är tjockare på mitten, står inte i raka led utan i något välvd båge, och dessutom lutar de inåt! Varje pelarsekvens bearbetades individuellt till en ihålig passbit med träkärna. Olika strider och slag skildrades i 92 skönt bemålade bildfält på den doriska frisen under taket, och på den 160 m långa joniska frisen kring cellamuren skildrades Det panatheneiska festtåget (originalfragment på Akropolismuseet, Louvren och British Museum).

Den 12 m höga statyn av stadens gudinna, Pallas Athena, Zeus dotter, var klädd med elfenben som var som skimrande hud, och 1000 kg guld. Hon förknippas med olivträdet, krig, visheten, förlikning!, oxoket, plogen, spinnrocken, skeppet, lerkrukan, matlagning, krattan och trumpeten. Trots detta mötte hon sina banemän i Konstantinopel och blev ömkligen sönderhackad.

Det lilla Nike-templet med sina fyra joniska kolonner på fram- och baksida användes som kulttempel. Det är mera nostalgiskt sirligt, blickar bakåt mot det förgångna. Epoken går ju nu mot sin undergång.

De senaste 160 åren har man anpassat Akropolis till det som arkeologer och forntidsforskare har bedömt som korrekt. För bara 200 år sedan var allt helt annorlunda, moskeé med minaret, palats, harem, stallar, hus och trädgårdar. Fram till medeltiden var här fästning och citadell. På 1600-talet fick svensken Königsmark in en fullträff på turkarnas ammunitionsupplag: Partenontemplet! Stora skador då och stora förluster senare till England via lord Elgin. Många kallar Akropolisklippan en konstgjord ruin. Man får ersätta 25% med nytt material och då väljer greken med cerebral inbilskhet den sköra marmorn igen och det tycker jag är bra. Titan måste ersätta järnkrampor, microorganismer äter sig 4 cm in i stenen, "plåster" med antibiotika + kalk, tandläkarverktyg, injektioner osv måste användas i den pietetsfulla restaureringen. På museet såg vi Kalvbäraren, högbarmade Kores spotskt leende, Hatte Furuhagens omdiktade förälskelse; huvud nr. 603, m fl. torsos, Athena Nike som löser sin sandal, (grekkännaren Sture Linnérs kärlek sen studenttiden), djur, keramik och bronsfynd.

Efter en underbar lunch i Plaka, gamla stan, kändes det välgörande med en uppfriskande shopping. En del hade krafter kvar att åka ned igen på kvällen för att äta hos Andreas för första och sista gången, och för en bouzukiafton längre bort i gränden, men om man hemma går under täcknamnet "Glas Krossinskaja" tål man inte mer skärvor ....

7/4  "God morgon" finns inte på grekiska, man börjar försiktigt med: Kalimera; God dag. Sura, efter att ha druckit frukost med kaffe och cigarett, släpar de sig ut i trafikkaoset. Vaken och arbetande är greken som i västerlandet, men i vila och ätandes är han definitivt österländsk. Ensam går greken under; Kosmos = folk = ordning, Kaos = utan folk. På väg mot Mykenen underhåller Christina och Niki oss med myter och fakta i lagom blandning, kryddade med attiskt salt. Här, längs denna historiska väg, har ju varje stenhög en historia att berätta. Daphne hade haft kloster, Eleusis, drabbat av miljöförstöring, hade haft mysteriespel, instiftade av fruktbarhetsgudinnan Demeter. De botade dödsångest m m, men det var förknippat med dödsstraff att yppa hur. Dagens Korint vilar på massor av lagrad kultur. Jordbävningar och erövringar har avlöst varandra. Det var här som Alexander den store ombads kliva åt sidan emedan han skymde solen för "Diogenes i tunnan". Det var här som Paulus, den surgurkan, hade synpunkter på vestalernas, i Afrodite-templet, liv och leverne.

Korintkanalen förbinder sen 1893 Korintiska viken med Joniska havet genom en 8 m djup, 23 m bred och 6300 m lång kanal med ibland 80 m höga sidor. Ingenting för folk med svindel att stå och begrunda! Lars förklarade i bussarna på sitt strukturerande sätt hur kulturerna överlämnar faktorer, som stafettpinnar, in i nästa era. Att konsthistoriens fader Winckelmann sagt om antikens klassiska ideal: Den är antingen den ädla enfalden eller den stilla storheten. Vi blev påminda om hur dessa ideal sedan negligerades av medeltiden för att åter komma till heders under renässansen.

Men den barocka barocken hade andra idéer, som sedan neoklassicismen justerade, och som jugend underkände tills vi fick postmodernismen, som åter har klassiska ideal om än med en viss distans etc. etc. På väg mot Argoliskullen berättades om hur Schliemann, en amatörarkeolog som förläst sig på grekiska Trojasagan, blev den som gav grekerna en historia som går längre tillbaka än 700 f Kr. I det bördiga Argolis fanns ett maktcentrum fr o m 1500 och några kungar framåt. De grekstammar som erövrade Mykene tog med sig egyptiska och minoiska influenser. Man hade övergett hemöarna efter vulkanutbrott och makten försköts till fastlandet. (Det är denna kultur som sedan sprider sig till övriga världsdelar, svindlande perspektiv!)

Man härskade här över ung. 1000 personer och försvarade sig från borgen eller man mot man på aristokratiskt sätt. Innanför de imposanta (6 m vid basen) murarna, fann Schliemann under sitt sökande omkring 1870 en hel del; kungliga skiktgravar med upp till 19 skelett, guldmasker, 2 barnskelett täckta med guld, (14 kg 24 karats guld tillsammans), gravgåvor, husrester med spår av ut- och invändig målning, badrum, skallar med spår av lyckade trepaneringar, mumier, cistern, rester av palatset m m. Murarna var både av kvadersten, lättsågat konglomerat, och kyklopstenar sammanfogade med små stenar, sammanfogade till svårlösta pussel. Utanför dessa murar finns flera (9) kupolgravar, 2000 år yngre än kungagravarna i borgen. Stenen över det falska valvet kunde väga upp till 120 ton, och de flesta gravarna har följaktligen rasat ihop och är plundrade. Schliemann tyckte sig hava funnit kung Agamemnons mask, men expertisen säger att om han funnits så fanns han inte där då.... Och det guld han tog hem till Tyskland då, finns inte där nu! Finns det i Ryssland? Vi är "Rosenknoppen" tacksamma för de fynd hon skänkt till sitt fosterland. Antropologiska museets mykenska avdelning kunde varit en guldgruva i dubbel bemärkelse....

Entrén till borgen är den berömda Lejonporten, med den förmodat äldsta reliefen i västerlandet. Man blir verkligen berörd av dess mäktighet. Överst en stor trekantig relief med en pelare i mitten, som vilar på ett altarliknande bord med ett stående lejon på var sida. Lejon i frihet fanns här till 500 f Kr.

Bara för en vecka sedan hade man pulsat i hög snö här i Mykene och många apelsinträd var molokna. Men vi lunchade utomhus på Sköna Helena, makarna Schliemanns, kung Gustav VI Adolfs, Axel V. Perssons m fl logi. Så for vi mot Epidauros, kurorten, Dionysos-kultplatsen med stadion, odeion och teater. Amfiteaterns akustik är förnämlig till sista plats, och här lever sig greker, från förskolan till hög ålder, in i tragedier och komedier. Christina berättade om en svartklädd liten gumma, som nysvimmad kom tillbaka för att få ännu en hjärt- och kärl-skjuts genom Medea. Hon stod upp och råskällde på Jason, den buffeln! Man lär sig sin historia utantill från barnsben och är stolt över den!

330 f Kr. byggdes de 18.000 bekväma sittplatserna i en vidgad halvcirkel, huggna i lokal kalksten, i st f de träbänkar som funnits före. Man hade en bakvägg : skene (scen) och framför den på orkestran framträdde kören. Så lät Thepsis en maskerad skådespelare framträda med kören och så var dialogen uppfunnen! Här spelades (och spelas) de stora verken av Aiskylos, Sofokles och Euripides. Publiken fick en obol i entrégåva men fick i gengäld absolut inte avlida eller nedkomma. Man ville bilda folket, och en del verk var beställningsarbeten. I Aten hade man även Dionysos-festspelen: tre dramatiker skrev tre tragedier och ett satyrstycke för var sin heldags-föreställning. Koregen, finansiären, som sponsrat vinnande dramatiker fick ta emot ett pris. (Man tävlade alltså i konst, och det har ju levat kvar in i moderna olympiader.) Män spelade alla roller, iklädda masker av stärkt linne eller lera, man hade lösmagar och lösbakar vid behov.