22/3
Tänk vad man kan anstränga sig, spara, vaka, köa, muta?, hota och kämpa för att få följa med på Vellinge konstförening Sydvästens resor! Det har t ex hänt att folk ringt och anmält sig efter 24.00-slaget på den första anmälningsdagen.

Och ta den här resan ... Vissa steg upp 03.00 för att hinna upphämtas med bussen till Trelleborg. Sömnig och huttrande vacklade man fram till den utlovade frukostbuffén på katamaranen. Med koffeinabstinenta darrande händer satte man fram sin mugg under en av teknikens gåvor till mänskligheten och ... fick inte en droppe!!!!! Den mentala balansen var ju, hos de flesta, redan vid embarkerandet slagen i spillror, men, ett kännetecken för Sydvästens resenärer är att de klarar allt med stoiskt invärtes lugn även om gesterna verkar livliga ... Hur kul är det med Ramlösa till frukostfrallan?

Efter ca tre timmar siktades Rügen. Vi bussade iväg till lunchstoppet med två tim kvar till Berlin. På vägen dit konstaterade vi att våren kommit med blommande forsythia och körsbärsträd och grönskande buskar. Under vår vistelse i Berlin drog sig våren genast raskt tillbaka och kung Bore gjorde comeback. I bussbaren tog vi en Irish coffee innanför västen för att stimulera middagslurandet och motverka ev förkylning. Men precis före snarkningarna passade professorn på att förbereda ”studenterna” för denna konstresas första begivenhet: Hamburger Bahnhof. Stationen upphörde att vara station 1894 och här dväljs numera deras största samling samtidskonst med t ex Andy Warhol och hans tyska motsvarighet, Joseph Beuys, vars elev Anselm Kiefer syns redan på honnörsplatsen i stora hallen.

Via Prenzlauer Allee kom vi fram till Hotell Agon nära Alexanderplatz. In med väskorna och snabbt ut igen till bussen. Nu började vi slita på vårt fiffiga tredagarskort för museum. I den härliga hallen i praktfull ”Maskinåldersstil” stod, på det rejält förstärkta golvet, Kiefers nylandade Blyflygplan med boss och strån, och Blybiblioteket fyllt med luntor och arkiv. I blyböckerna fanns små hål och ärtor på pärmar och sidor. Det sunda barnet inom oss (det är sunt om det aldrig upphör att vara nyfiket och ställa frågor) spånade vilt; var det i st f bokstäver? var det kulhål? var det antal dödsoffer i kriget? (begreppet ärthjärna var nog inte uppfunnet, min egen dumma kommentar) Svaret gav konstnären naturligtvis aldrig, det är det som är det underbara. Konsten ska inte bara ha en form utan även ett innehåll, och Kiefer fick oss verkligen att fundera.

Att han, som så många andra konstnärer grubblade över den TYSKA FRÅGAN vet vi emellertid. Hur kunde det bli som det blev efter alla  höjdpunkter som t  ex  den stora segern vid Teutenbburgerskogen, mäktiga kungar, Wagner, Mozart, Goethe, Schiller o s v? Lars berättade att Kiefer gått på stränderna och Hitlerhälsat på havet ... Jag kom plötsligt att tänka på hur vi glatt överraskade hamnade på en stor Kieferutställning när vi besökte Mexico City, minns ni de enorma bergen, pyramiderna han målat till den utställningen?

I hallen fanns också Mario Merz igloos och talserie och Richard Longs stenar. Sensationskonsten repr bl a av Damien Hirst vars mecenat el gynnare, reklam-mannen Satchi, trissat upp priserna till otroliga summor. Här hade man valt att betala för t ex ett Får i formalin i st f en kluven ko. En massa anatomiskulpturer stod i skåp och var förvillande lika de som finns i våra biologisalar men så upptäcker man plötsligt att modellens hud inte är med automatik sedd med eurocentriska ögon, utan färgad o s v! Här fanns också en s k spotpainting: Exploderande nebulosa.

Ett annat dråpligt och fyndigt verk fyllde en vägg; piller, piller och åter piller, alla uppradade på hyllor med exakta mellanrum. Så sjukt! Nej vad säger jag, så friskt, med medicin alltså ! Eller? Otroligt dekorativt var det. Andreas Gurskys enorma foton med motiv från bibliotek, varuhus, höghus och börsen i Singapore fascinerade. I rummet med verk av Beuys fanns mera stoff som ville utveckla kreativitet och fantasi, inga svar gavs. Beuys ansåg att all eg. utbildning kunde bygga på konst och kreativitet. Här fanns stenblock, järnräls, fettblock, stödkorsett för liten människa av hartyp (han använder ofta haren i sina verk), mönster av papp och en hög med skräp och byggskit. Alla i gruppen associerade nog i lika många olika riktningar som vi var individer. Vi vandrade till ett rum med Vanessa Beecrofts foto av nakna rödhåriga kvinnor. Hon vill överväldiga oss så att vi totalt dränerade inte ser det ”nakna” längre. Undrar om man verkligen kan trötta ut ögonen på alla män? Är det verkligen möjligt? Thomas Ruffs enorma fotoporträtt visades intill cafeterian.

Vi såg Cy Twombly som plockar samtidsstoff och bygger till objekt. Roy Lichtenstein som har sagt, eller var det Lars egna ord: -Om man tror på något blir man patetisk. Var inte allvarlig! Vidare Donald Judd, som repeterar så ofta att hans repetitioner blir till tecken. En tillfällig utställare var Paco Knöller, färgstark, jag tyckte mycket om hans skisser också.

På kvällen åkte vi uppsnofsade till Gasthaus Mutter Hoppe, en genuint tysk krog i gammal miljö. Vår portion med ”gegrilltes Schweinehaxe mit Sauerkraut und Gemüse” und so weiter, var av tyskt och redigt format. Man fick ge upp efter halva portionen, det gick inte att få ned mera trots det goda ölet man fick till. Underligt nog visade det sig att den goda glassen fick plats. Det spelades genuin tysk musik i rummet intill så där var jag glad att jag inte placerats. Den sortens musik har jag i samma skamvrå som t ex verk spelade på hammondorgel (med undantag). 

23/3
For vi, efter fin frukostbuffé till Museum Insel. Vi passerade Altes Museum, vid Domen, som trots att det är Berlins äldsta museum, specialiserat sig på modernt, östtyskt måleri. Det ritades, som så mycket annat i Berlin, av Schinkel, och är klassat som ett av världens vackraste museer. Vi gick in i Alte Nationalgalerie som är beläget i ett nyklassisistiskt, korintiskt tempel från 1870-talet. Nyrenoverat och fint var det. Konstverken från de tyska 1800-talskonstnärerna höll inte samma klass som de franska samtida målarna gjorde. Personligen blev jag nästan lite irriterad på att de jämförde sin Marées med Cézanne. Jag förstår inte att han rönt sån uppmärksamhet och hängts på honnörsplats! Vi såg Arnold Böcklin, som anses lite pervers, och verk av skulptören Hildebrand. Den franska konsten, av Cézanne, Manet, Rodin och Maillol var betydligt vassare. Max Liebermann, som kände Hill, var tysk impressionist. Vi såg Wilhelm Busch som tecknat Max und Moritz, d v s Knoll och Tott.

Salongsmålarnas tävlingsverk har burits upp ur arkiven. Här var det formen som gällde i st f innehållet, budskapet. Man tävlade, t o m från USA, i olika genrer i konstens Mecka, Paris.

Lars höll en underbar, både initierad och kostlig föreläsning vid några utvalda jättedukar av Feuerbach och vid Nazaréernas andligt överansträngda (Lars ordval gör oss som vanligt textuellt tillfredsställda) skisser till fresker, som, Gud ske lov, aldrig blev till annat än skisser.

Anton Raphael Mengs var, ivrigt påhejad av fadern, en mästare i nyantikt måleri. Så till den märklige Caspar David Friedrich, med stora sublima landskap, hav och himlar, och så den lilla, med ryggen mot betraktaren, människan. Minns ”Munken vid havet”, om vilken Kleist har sagt ung så här: - Man ser den utan ögonlock ...

Vi promenerade till Schinkelritade Pergamonmuséet. Det var tredje besöket för min del, men def. inte det sista. Insamlandet, från staden Pergamon i nuv. Turkiet, var en politisk handling. Man tävlade om vem som kunde få hem störst och bäst ”fynd”. Detta hade inte kunnat äga rum i vår tid, och kanske blev det till det bästa ändå, för vad hade annars hänt? När jag besökte Aspendos och Side i Turkiet, hade jag fantasihjälp tack vare Pergamonmuséet. Återvinning av t ex  byggnadsmaterial har ju alltid gått hårt åt kulturarvet, vi vet inte hur det kunde sett ut om det blivit kvar i Turkiet! Lord Elgin norpade bl a Parthenontemplet till London. Man skulle med sitt euro-centriska synsätt samla rubbet i Centraleuropa! Engelsmännen köpte egyptiska kattmumier, tullade som torkad fisk, för att plöja ned i åkrarna. De hade offentliga soaréer med mumieöppningar och amulettutdelning allteftersom lindorna blottlade dessa ... Ja ja. Den enda exakta vetenskapen är Efterklokheten, har jag läst.

Den vackra marmorfrisen är inte i originalskick. Stilen är  expressiv och hellenistisk. De atletiska kropparna var väl inte representativa för  hellenerna som, vilande vid vinfaten, snarare var att beteckna som nöjesatleter. Den romerska Stadsporten i Miletos, som stått invid marknadstorget, var detaljrik och vacker. Men Ishtarporten, Lejonporten, med de vackra blåglacerade stenarna och de gulfärgade djurfigurerna är nog den mest magnifika. Den byggdes i Babylon under Nebudkadnessar II:s tid 604-562 f Kr.  Samtida var Hammurabis, vars lagar om öga för öga o s v fortfarande verkar tillämpas eller? På grek/rom avd. fick vi ännu en genomgång av utvecklingen från arkaisk, t ex Kores och Kouros med det buddistiska, arkaiska leendet, via klassisk med kontraposto, till hellenistisk skulpturstil med bl a idrottsmän i komplicerade positioner. Nästa gång ska jag försöka passera detta och äntligen bese t ex avd. för islamsk konst.

Vi bussades till Stadtzenter, fick besöka vinhandel och fick tillfälle till lunch och shopping. Men oj vad våra nya vackra euros var lite värda här! Mitt svarta bälte i shopping kom inte till användning alls! Pengarna får användas i något annat medlemsland.

Galleri Nordenhake, ägt av f d malmöbo, var nästa anhalt. Polske konstnären Miroslaw Balkas utst. Nachtruhe visade sig vara en installation inspirerad av hans barndomshem och minnen från kriget. Han har alltid sitt barndomshem som tema. Lars placerar honom ung på 30:de plats i en skara på 50 kända utställare. Svarta plastsjok, lika stora som rummen i hemmet varit, låg på golvet med hemmets originalarmaturer avfotograferade, lutade mot väggen i det mörka sovande rummet. Man hörde sorlande som från rör. En  liten figur med några av hans egna hårstrån på huvudet satt vid ett askfat som han lekt med som barn. En video visade rinnande sand. Kristidstvål hängde i entréns tak. Barndomshemmet är numera Balkas ateljé. Vi kände oss lite malplacerade var vi än stod, drack vår vinslurk lite skamset i porten med resans enda smolk i våra bägare!

Den svenske kulturattachén kom som en räddande ängel och berättade rapsodiskt om kulturlivet i Berlin. Trots att staden ”saknar” omland finns här sex symfoniorkestrar och tre operahus. Det finns ingen övergripande kulturminister, men delstaterna känner sitt ansvar. Man  har 400 milj i subventioner, varav en del går åt för att bygga om det man redan, fast lite för snabbt, byggt upp! Berlin betraktas inte som en stor turiststad men det ligger i Europas rikaste land. Många nya gallerier växer upp i den här stadsdelen, de gamla etablerade finns vid Charlottenburg. En bedjande kommentar i bussen: - Sveeen, kan vi inte få komma hit i morgon också?

När vi åker mot Judiska Muséet berättar Lars för oss om Daniel Libeskind (det stavas faktiskt så), den kände arkitekten född -46, som tyvärr/lyckligtvis?? inte verkar vara byggherrarnas älsklingsbarn. Före detta bygge hade han bara hållit föredrag och visat sina ritningar ... Numera har han emellertid fått ännu ett nytt uppdrag; en tillbyggnad vid Victoria and Albert Museum i London. Ett hopknycklat papper har visat honom vägen ... Nu vet han precis hur det ska se ut!

Judiska Muséet är en symbolisk, allegorisk, hänsynstagande byggnad som ormlikt slingrar sig på tomten. Man går via källarplanet till vån 2 och sist till vån 1. Med hänsynstagande menas inte att man tänkt på lokalbedövade personer som (det vet jag eftersom jag själv är ett praktexemplar) behöver enkla överskådliga rum. En av vakterna förbarmande sig, låste upp dörrar, tog personalhiss med mig och visade mig utgången ... Det hindrar mig inte från att vilja återvända och se den halva av utställningen som jag inte hann med. Så intressant och vacker var den, en riktig höjdpunkt på resan. Den inneslutna trädgården hade 49 betongpelare, varav 48 var fyllda med jord från Berlin och den 49:de med jord från Jerusalem. I dem hade man planterat ekar. Exposén visade 2000 år av judarnas historia. Det har nog ingen av oss tidigare sett. Man dröjde länge vid Glikl´s dagbok, den äldsta judiska autobiografin. Hon föddes 1646 och hade vid 30 års ålder 14 barn!!! Hon var oren i 80 dagar efter att ha fött en dotter och efter en son, i 40 dagar, så klart. På en annan bild svänger husets herre en tupp över sin familj för att fördriva alla deras synder. Sen slaktas tuppen. Sådan tur det är att vi har tuppar och karlar. Jag kände också igen Marmonides, som vi sett sitta staty i Cordoba på höstens Andalusienresa. Vad jag såg minst av var själva byggnadens arkitektur. De vackra fönstren, taken, träslaget i källaren m m försvann i ett gytter av montrar.

Efter en så omtumlande dag tyckte jag helt följdriktigt att det var känguru jag skulle ha till middag, på en Argentinsk restaurang dessutom.                             Till sidan 2 (klicka)