sid. 4
1/11
I dag var alla ordentligt väckta. Nu hade vi 80 km till Jerez i
provinsen Cadiz, och den goda sherryn. Lars går igenom barockens kontext.
Tanken var/är att världen är som en enda stor scen på vilken vi rör oss.
Vårt 80-tal kan benämnas nybarock, vi spelar alltid med i en film....den stora
maskinen.....storbildsskärmar....barockens stora bilder. Så kommer exempel
från de stora barockkonstnärerna. Murillo, sentimental, stigande uppåt mot
himlen, martyrernas lidande bildar actionmomentet. Zurbaran, struntande i
perspektivet, komponerande ett teatraliskt kammarspel med ljus och skugga,
inspirerad som han var av Caravaggios klärobskyr. Dock undvek han konsekvent
blod och överdriven martyrskap. El Greco, återupprättad av expressionisterna,
så uppåtstigande och manieristisk att man spekulerat i att han ev var
astigmatisk. Velázquez och Ribera tillhörde också de stora barockmålarna.
När vi närmade oss Tio Pepe berättade Sven om den spanska måltiden
och sherry, så att det vattnades i munnen på oss. Förutom till egna
erfarenheter refererade han till en bok av Bigas Lunas. Så var vi framme vid
Tio (= farbror) Pepe, sherrytillverkaren. Sherry är en engelsk tolkning av
tillverkningsplatsen och utskeppningshamnen Jerez. Vi fick en väldigt fin
dokumentation om sherry före resan, så jag tänker bara berätta om själva
platsen. Här är jorden vit och kalkrik: "albarriza", lämplig för Palominodruvan
som används mest förutom Pedro Ximénes och Moscatel. Vi samlades i den
Eiffel-ritade Bodegan från 1862, kallad La Concha, snäckan. Doften från alla
de lagrade faten av körsbärsträ var söt och aromatisk. Nu förstod vi hur
soleratekniken fungerade. Huset Gonzales Byass hade turistanpassat sig
maximalt. Piffigt klädda guider, vinprovningstält med plats för massor av
provare och en avslutande shop med frestande erbjudande. Vi tittade på
vintramparstövlarna med spikbottnar och jag kommer omedelbart att tänka på
Lucille Ball.... Vi hade en extra anledning att skåla och hurra vid provningen
för det här var Kurts 78-årsdag. Eftersom en öppnad flaska snabbt förlorar
sin arom köpte de flesta några 1/2-buteljer. Vi tog ljusgul Fino, torr
15%-17%, lagrad på ekfat, att serveras kall som aperitif, och Oloroso Seco 18%
torr, el söt Dulce med lite mörkare färg, att serveras kall eller
rumstempererad till ost och/eller prat. När Margareta stod vid
4-packs-alternativen utbrast hon surmulet: -Jag vill inte ha fyra flaskor, jag
vill ha hundra... Anders påpekade med skärpa att hon borde tänka på
bagagevikten!!
Så hände det som ofta händer på denna förenings resor. Man får extra
erbjudande. Elena är oerhört förtjust i hästar och rider själv. Hur hon och
Anders bar sig åt när de löste entrebiljetter till en halv
föreställning förstår ingen. Men vi troppade in i den kända sen 1993,
kungliga ridskolan "Real Escuela Andaluza del arte ecuestre",
och fick en underbar uppvisning ur den högre ridskolan. Jag är så lyckligt
lottad att jag då och då, vet aldrig när, får en så stark
skönhetsupplevelse att tårarna rinner och gåshuden sprider sig ned till
tårna. Underligt nog hände det just här, trots att denna resa erbjöd så
mycket vackert. Det var en ensam, brun, underskön häst, med en stark
utstrålning, som, ledd av en man till fots, gjorde mig hänförd. Tio vita
hästar med sina ryttare gjorde också en fin uppvisning. Munkar lär ha fött
upp den här korsningen mellan arabiska och spanska hästar, cartujanos.
Nu var det 30 grader varmt, vi var försenade och hungriga. Dessutom var vi inte
spanjorer, trodde dom på restaurangen ja. Vi hade 30 min på oss men
negligerades totalt av den stressade betjäningen i baren. Ut till borden kom
INGEN personal. Efter att ha gjort research och stilstudier klev jag upp på
fotribban, i min fulla längd, gapade och skrek med ögonen blixtrande att jag
skulle, vid blodvite, ha två skinkmackor!
Servitören slet av sig flugan, öppnade skjortan, skrek någonting, som jag
inte vill ha översatt, och, gjorde som jag sa! Jag hade klarat mig i Macholand,
kastade en slängkyss åt servitören, korsade mig och gick ut i solen med mina
troféer. I bussen sa Anders lugnt konstaterande att i jämförandet mellan
graden av temperament hos nordbor respektive spanjorer ledde nordborna med 3-1.
Jag sträckte lite på mig. Man kan vara liten, men stor...
Nu for vi mot Ronda, på de vita städernas väg, på ca 700 m höjd .
Det var hisnande vackert bakom varenda vägkrök. Vi slängde in bagaget i det
lite gammaldags inredda, vackra hotellet som liksom klängde på ravinens kant.
Mannen med de tio tungorna skulle guida oss i denna syresatta, idylliska,
tjuvfria stad. Han drog historien från grottmålningar, 6.000 f Kr, och iberer
via araber till nutid. Det har ju alla våra otaliga guider gjort så nu sitter
det snart.
Felipe II startade 1572 upp en kavalleriutbildning på ett avsatt område här i
Ronda, och tjurfäktning mer eller mindre ingick i ryttarkunskap sen medeltiden,
och fortsatte på arenan, efter att ridskolan lades ned. Den vackra 1700-talsarenan
här anses vara en av de äldsta och största arenorna som någonsin existerat,
och framför den står representanter för stadens två matadorsläkter Romero
och Ordonez, staty. Pedro, en medlem ur familjen Romero, född 1754, var
rädd för hästar men inte för tjurar. Det var han som lanserade den graciösa
fäktstilen till fots, utan häst. Den blev skola! Han lär vara 5.600 tjurars
baneman och dog vid 70 år utan en skråma!! Han drog dit Goya, som gjort en
serie etsningar: "Tauromaquia", och målade honom och hans bror José.
Det var vid denna tiden man byggde arenan. Cayetano Ordonez bjöd hit
Hemingway och Orson Welles. Welles har spelat in två filmer härifrån, och
ligger begravd i en brunn på Ordonez gård på landet. Hemingway dedicerade
"Fiesta" och "Döden på efter middagen" åt Cayetano och
hans son Antonio.
Arenans arkitekt lät sig inspireras av Carlos V:s palats i Granada. Arenan har
dubbla sandstensarkader med 136 pelare på 2 stenringar. Allt övrigt är byggt
av trä. Här finns plats till 5000 pers på 2 vån med 5 rader på varje, alla
under tak . Platserna går oftast i arv från far till son. De 15 % som
saluförs kan man köa för i två dagar! Här skiftar väldigt svarta pengar
ägare. Hästshower, lansfäktning, opera och konserter bjuds också härifrån,
akustiken är bra. Den kungliga läktaren, med azulejos, lär vara den absolut
vackraste i genren. Under den finsopade sanden vilar två toreadorer.
De hästar som gick åt kastade man helt sonika ned i den på sina ställen 140
m djupa klyftan. De bruna gåsgamarna som kretsat över arenan gick till dukat
bord! Man matade fåglarna typ!
Tidigare fäktades man på städernas Plaza Mayor och på Rondas katedral, gotik
fram och renässans bak, finns en balkong med honnörsplatser avsedda för
afficionados. Från den barock-inredda interiören minns jag några
altarbuketter, skulpterade i röd canadagran med mexicosilver och 25.000
muranopärlor. Detta var en högkyrka på sin tid fast på moskégrund med
minaretöverbyggt klocktorn, helt enligt reglerna. Ronda har 7.000 inv men
behöver inget fängelse (ännu?).
Samme arkitekt, Aldehuela, som ritade arenan, ritade 1761 Puento Nuevo,
och utsikten från den ned i den mellan 40 och 90 m breda klyftan var helt
fantastisk. Det fanns en stentrappa ned i dalen och från dess fot måste Ronda
te sig som ett örnnäste. På andra sidan bron, i gamla stan, låg
aristrokratins sommarpalats, i lagom svalka och med en extremt klar luft.
Här låg sultanatet Corans palats, Ordonez hus och ett gammalt moriskt hotell
med utvändig patio. Ural och Ronda är de enda växtlokalerna för en gammal
övervintrande barrväxt från istiden: Aris Pinsapo.
Margareta kommenterar oefterhärmligt: -Har du märkt att tallarna är runda i
Ronda? Vi såg ett veritabelt himlafenomen på återvägen. En azur- caolin- och
petroleum-blå himmel bara vräkte sig över oss vid solnedgången.
På Hotell Reina Victoria åt vi nu supé med soppa, sherry med tapas,
och en härlig huvudrätt, allt elegant serverat, inte som vid lunchen då man
fick ta till basrösten för att få mat!!!
2/11
Före frukost fort ut till balustraden för att titta på den vackra dalen och
Sierra Ronda runt om, a ronda, oss. Rainer Maria Rilke, som står staty i
den vackra hotellparken skrev:
"Det är obeskrivligt, omkring det hela en rymlig dal, sysselsatt med sina
fält, vinterekar och olivträd och däröver reser sig, liksom utvilat, det
rena berget, berg efter berg och bildar det mest utsökta fjärran. Vad själva
staden beträffar, så kan den under dessa förhållanden inte vara annat än
egenartad, stigande och fallande, här och där så öppet, att inget fönster
vågar vetta åt det hållet."
Kunde inte sagt det bättre själv.
Rilke bodde här medan han letade efter DEN RÄTTA. Vid en seans, hos sin
mecenatska vid Adriatiska kusten, hade han fått veta att HON fanns i en ravin
under en bro. Det antogs vara just i Ronda? Här irrade den romantiske skalden
omkring och letade och letade och letade. Hit bara ska jag
återvända, inte för att leta utan för att finna vandringsstigar, dofter,
utsikter, god mat och vila.
Efter frukost for vi 110 km mot England d v s Gibraltar. Vägen slingrade
sig som serpentiner, vita små städer här och där. Korkekar som bara skördas
vart nionde år gör inte bönderna utbrända, men väl skogsbränderna... Vi
såg örnar i skyn.
Thorsson har låtit sig mäkta inspireras av Romero och skaldar:
En tjurfäktare ifrån Ronda
grips av en fruktansvärd vånda
Oj, oj en så´n tjur
jag drar mig nog ur
jag tror att jag väntar till måndag.
Lars har också låtit sig inspireras, av romantiken. Sökandet
efter en ovanlig sidolinje på den europeiska kulturen, något nytt, gjorde
tjurfäktningarna, zigenarna, musiken, skalderna, morerna och det dramatiska
landskapet intressant. Andalusien och Spanien blir nu scenen för en massa
romantiska skeenden. Don Juan, Carmen, Barberaren i Sevilla o s v. Konstnärer
lyfts fram och intresset för den tidens historia vaknar. Men bristen på
samtidskonst är stor, man lever ännu kvar i detta romantiska förflutna, i
sina traditioner. Barcelona och Madrid står för det moderna nyskapandet, men
det kommer mera.
På tal om samtidskonst kommer återfallsförbrytaren Lars på att han väntar
sin (senaste) dom den 9/11. Det är 1/1000-del av konungariket Ladonien,
nämligen Omfalos, som har irriterat. Lars menar att det är spelet runt
omkring sal 6 som är det intressanta, för var/vad är egentligen centrum?
Min fundering: Är det inte jordens navel? Här är han lite lurig, tror jag. I
sal 6 uttalades den senaste/sista dödsdomen 1906...
Så var vi i La Línea, den spanska staden där linjen, kön, ringlar sig
sakta ut mot näset till engelska kronkolonin Gibraltar. "The
Rock", 430 m hög, var naturligtvis höljd i typiskt engelsk dimma precis
som Fuji var i japansk, men man måste fotografera ändå. Det diskuterades om
den var att betrakta som sublim eller vacker? Det fick bli sublim, så stor och
liksom för nära var den. Fyra miljoner människor, mest spanjorer, passerar
årligen gränsen, och alla utsätts för samma sega process. Det handlar om en
sträcka på 50 m, och engelsmännen brukar sucka att det går fortare att flyga
till London än att ta sig in i Spanien! England är inte anslutet till
Schengenavtalet så här gives tillfälle att demonstrera med en rigorös
passkontroll från två håll, och det gör man. Panik utbryter i bussen när
det visar sig att många aningslöst, med en natt kvar på resan, packat ner
sina pass. Ca 74 kollin skulle kånkas ut för att dessa pass skulle vaskas
fram. Elena var lätt stressad men använde en blandning av rutin, kvinnlig list
och massor av charm och det fungerade naturligtvis. Vi slank in i det England
som har högertrafik.
De hade erövrat denna 6x2 km stora landremsa år 1704 och 1713 gavs den
"för tid och evighet" genom Utrechtfördraget åt England.
Strategiskt placerad vid Medelhavets utlopp i Atlanten, var den nyttig senast
under båda världskrigen som provianteringsbas i första resp brohuvud för de
allierade i andra hand. Här har tidigare många strider utspelats. Det smala
sundet får kraftiga vindar och stormar att bildas, och farvattnen runt omkring
är mytomspunna, i bukten t ex är vattendjupet 800 m.
Hela tiden har Gibraltar varit en vagel i ögat för Spanien, som ideligen
krävt halvön tillbaka. Franco gjorde 1967 en folkomröstning som visade att
bara 40 personer av de 30 000 Gibraltaborna önskade tillhöra Spanien!!! Han
blev tvärsur, stängde både gräns och eltillförsel! Först 1985 öppnades
gränsen och många spanjorer pendlar nu över för att arbeta.
Vid guidebussarna passade jag på att skriva kort till mig själv för att få
den åtråvärda stämpeln. Så for vi uppåt, stannade till vid en
utsiktsplats, men trots att Afrika låg endast 13 km längre bort syntes det
inte i dag. Skilsmässan ägde rum med buller och brak för ung 5 milj år
sedan. Den stora hamnen såg vi, full med "arbetslösa" kryssare var
den, till följd av terrordåden i N Y. Vi fick veta att holländarna varit
behjälpliga med att vinna land från havet, för land är en bristvara här.
Ävenledes pekades det hotell ut på vilket John Lennon gifte sig.
Vi fick besöka St Michael´s grotta, en av många, alla inte ens
utforskade. Vi såg morisk fästning som gett skydd när Barbarossas pirater var
här. Så till de berömda, svanslösa aporna, makakerna, ca 340 st.
Enligt myten kom de hit med Gibraltars förste ägare, Jabal Tariq 711 e Kr, som
gett halvön sitt namn. Enligt andra kom de hit som keldjur till marockanska
sjömän.
Enligt legenden ska England behålla Gibraltar så länge de finns kvar. Inte
undra på att man värnar om dem. Redan Churchill gav order om att de skulle
matas 2 ggr/dag, delvis för att de annars gick in i husen och snattade. De
hoppade ogenerat omkring, framfusigt och tiggande. Klart att de är söta men
man ska se upp!
Befolkningen, en blandning av spanjorer, portugiser, britter och marockaner är
alla mycket noga med att de är engelsmän, äter fish and chips, dricker öl
och whisky. Turismen är en viktig inkomstkälla men framför allt
bankverksamheten och hus-mäkleriet är lukrativt, av skattetekniska skäl.
Militäranläggn minskar i takt med EU:s tillväxt. De på 1700-talet, med
soldatmöda, 48 km långa, utbyggda tunnlarna är numera mestadels avstängda.
Naturligtvis beställde vi en whisky on the rock när vi satt på
Casemates Square on "The Rock". Och gissa vad vi naturligtvis
åt! Shoppingatorna var proppfulla med shoppare men jag förstod inte riktigt
vad man skulle shoppa här. Guld kanske, om man behöver mera. Whisky behöver
man förstås alltid mera av... Så gick vi genom tullen och in i Spanien igen
med 2 1/2 tim resa till Benalmadena.
Elena ger oss lite nutidshistoria på vägen som jag rapsodiskt återger:
Spanien har idag 40 milj inv och hit kommer 90 milj turister!! Man förstår
dem. Illegala immigranter, företrädesvis intellektuella sydamerikaner med
samma språk och religion som spanjorernas, blir legala. Det föds nämligen
för få spanjorer. Man har ca 4% arbetslöshet. Ingen dubbelarbetar gärna.
Skatten är 22%. Man får 14 löner/år, som bonuslönerna i Japan, när inför
Sverige det? Svenska pensionerna är högre. Man har fri medicin. Man gifter sig
ogärna mer än 2 ggr. Spanjoren ovillig att försörja annan mans barn. (Inte
originellt)
Barnträdgården mellan 3-5 år, skola 7-18 år med olika typer av undervisning
efter viss selektering. Privata och allmänna universitet finns där man själv
betalar sina böcker.
Man har två efternamn, först faderns sedan moderns. Semestern ligger i
september, 1 1/2 mån, och då åker man oftast runt i Spanien.
Vägen, längs kusten, var vacker men ibland kom det långa sträckor med fula
hotellkomplex. Vi bodde i en sådan smet, vid stranden i Benalmadena, på Hotel
Alay. Modernt och komfortabelt med utsikt över stranden och en illuminerad
fyr, som var enda beviset på vad som en gång funnits här, en fiskeby. Vi åt
den bästa buffén på hela resan, och det säger en hel del. Några satt i
baren och lyssnade på pianisten och tog en sväng om.
3/11
Vi hade fått en hel dag extra genom att hemresan blivit framflyttad. Efter
champagnefrukosten sa vi: "Shop til you drop" och tog bussen in till Torremolinos.
Men vi hann gå i den gamla stadsdelen också. Hemkomna gick vi en
strandpromenad och glassade oss. Jag t o m vadade i Medelhavet för att det
skulle liksom göras. "Sanden" var nyligen ditforslad och såg inte
särskilt inbjudande ut. Det här verkar vara en annan typ av engelsk koloni.
Klientelet påminde om de engelsmän som frekventerar (kolonin i) Goa.
Utanför hotellet vinkades vi av av de reskamrater som unnat sig några extra
dagar i solen. Hoppas de fick det, i alla fall fick de god mat och vila. Vi for
till Malaga och planerade hur vi skulle få med Margaretas och mitt
något överviktiga bagage. Professorn, som reser lättviktigt, kom till
undsättning. Någon lär ha sagt: -Women don´t travel, they move...
Vi har ju naturligtvis funderat på flygresandet, med tanke på 11/9. Men jag
hade en trösterik artikel i minnet. Man måste flyga dagligen i mer än 29.000
år eller dygnet runt i 86 år innan man rent statistiskt råkar ut för
flyghaveri!! Margareta, som är av en ytterst praktisk och koncis läggning, sa
lugnt: -Det förstår ni väl att det är nuuuu man ska åka, nu när de
kontrollerar allt så noga. Sen blir det värre, sen när de börjar slarva
igen!
Sent omsider, med betoning på sent, kom vi hem, utan kalamiteter av något
slag. Så börjar automatiskt längtan igen, längtan efter nästa konstresa med
Anders, Lars och Vellinge Konstförening! Tack för ännu en underbar
upplevelse!
Britt Reinhold, medlem nr 922
PS Ni vet att jag som vanligt vägrar att slita ut mig på accenter, stavning, kommatering och tempus. När jag reser reser jag avslappat och privat! DS
Foto: Jan Svegborn