Aten

sid. 3

30/10
7.30 satt vi på bussen på väg till Cordoba, en två timmars resa som p gr a trafikolycka blev 40 km längre. Vi for via Jaén som lever på olivodling och som minsann hyser en av Jesu sju svettedukar! Landskapet var vackert kuperat, allt i guldockra med gröna ränder mot blå himmel. Oändliga olivodlingar. Vi fortbildas under resan.

Elena berättade rapsodiskt: Fenicierna tog hit alfabetet och olivträdet. Romarna gav juridiken, språket, infrastrukturen, familjebilden. Visigoterna lämnade efter sig anlag för "blue Spanish eyes" och blont hår. Araberna tog hit sina hästar, algebran, medicinkunskap, musik, sin världsuppfattning och gitarren. Judarna hade mycket att lära ut om smittspridning och handhygien bl a. De kristna bidrog med främlingshat. På "the technical stop" tar vi en fino, det är vitt vin, en torr sherry från Jerez. I norr hade man tagit ett glas rioja.

Elena visar oss kvistar med oliver av olika mognad, och berättar: Det finns svarta oliver, men alla gröna oliver blir med tiden svarta. En tsk olja/dag sänker kolesterolhalten i blodet till hälften på några månader.
Tillsammans med al-folie blir oljan en utmärkt hårinpackning, bra för naglarna också. Frukten skördas under 200 år fr o m det tionde året. Vattenbehovet är otroligt litet men man måste se till att rötterna får luft, sex meters utrymme är ett måste. Kärnorna, grenarna och löven eldas upp. I okt/nov kommer 400.000 afrikanska plockare under fyra mån för att "mjölka" de gröna omogna oliverna, som är sura, får ligga i vatten och salt, för att sedan läggas om i kryddor, vinäger, vatten och salt. Dessa äter man. I dec/jan lägger man nät under träden och slår ned de nu mogna frukterna med käppar. Man tvättar dem och pressar fram jungfruolja. Annan olja kan innehålla kem tillsatser, blir billigare och kan användas till stekning.

Sven berättar om den ultimata måltiden: oliver, peluga-skinka, un fino och bröd, att ätas med fingrarna, att endast överträffas av lyckad erotik! I boken Jamón, jamón får man veta allt om den spanska skinkan vars tidigaste ägare helst ska ha betat i ekskog. Så här bereder man den: 1. Vintertid, saltning och kylförvaring i 14 dar, allt under kontrollerad renlighet. 2. Hängning i kylrum i 2 mån. 3. Vindsförvaring, torkning på vind med fönster och jalusier i ett år. 4. Till en källare-bodega för att mogna och mögla in i ½ till ett år. Då har vikten minskat från 15 kg till 7 1/2 kg! Den kallas reserva och kan kosta 900 kr, finns på Hemköp. Den finns i 14 olika typer behandlad enligt 11 olika normer. Grisen kan öka från 80 kg till 160 kg på bara några månader om den får käka ekollon i Jabugotrakten. Köttet blir mörkt, pata negra, el. jamón iberico, och mycket av detta går på export. "Oöppnad" håller skinkan i åravis men öppnad bara några månader.

Lars berättar om hur viktig kontexten är. Vi är historiska och måste tolka och tolka om vår historia, vi är vår egen kontext, är på resa för att förändras. I Cordoba börjar den verkliga sammanblandningens tid. Mozarabisk stil är byggd av kristna på moriskt uppdrag och mudéjar tvärt om! Moskén här är tidigare, och konsthistoriskt och arkitektoninskt viktigare, än den i Alhambra. Mezquita moskén var i klass med den i Jerusalem och den i Mecka. Córdoba = kartuba = rik och kostbar, vid floden Guadalquivir var islams och provinsens huvudstad på 900-talet. På 200-talet var den provinshuvudstad i romerska Hispania. Den har sett storheter som filosofen Seneca och författaren Lucanus födas. Även kejsarämnena Hadrianus, Trajanus och Teodosius föddes i Spanien, det tänker man inte på. Den vackra bron Puente Romano har grunden kvar från den tiden.

Här gick senare, under moriska tiden, den muslimsk-kristna gränsen. Vid Sierra Morena fanns bergspassagen mellan La Mancha och Kastilien till Andalusien. Farligt att passera, favorittillhåll för rövarband med Robin Hood-metoder. På slätten odlas nu potatis, bomull, solrosor, kikärtor, äpplen, persikor och annan frukt.

När morerna kom 711 hade de sötebrödsdagar, och överbefälhavare Muza skrev lyriskt till kalifen i Damaskus att landet var underbart och liknade:
-Syrien genom jordens skönhet, Yemen genom luftens mildhet, Indien genom blommorna, Egypten genom sin fruktbarhet och Kina genom sina dyrbara metaller. Man var helt på det klara med den omgivande skönhetens betydelse för det inre välbefinnandet och graden av livskvalitet.

I början, under Abd al Rahman I, betalade de skatt till Damaskus. Han tog bl a in dadelpalmen och granatäpplet. När Abd al Rahman III var kalif var de självständiga och staden var störst i hela Medelhavsområdet. Rahman VII hade 97 barn så han hade det nog också hyfsat bra.. Det rådde högkultur, islamiska kulturens största blomstring börjar med kalifatet i Córdoba och varar i 100 år. Man uppfann destilleringsapparaten, men använde den bara till parfymtillverkning, tillverkningen av alkohol (arabiska) fick de kristna sköta. Tack så hemskt mycket! Judarna fanns s a s "i mitten", översatte, hade bank, begåvade läkare mm. De kristna var hantverkare och bönder. Morerna skötte byggandet, juridiken, regerandet mm. 500 år av religionsfrihet satte sina goda spår. Här fanns 300 moskéer, 300 offentl badinrättn, 50 hospital, 80 allm skolor, 20 allm bibl och 17 högskolor. Så såg de inte ut i det samtida Birka precis...
Anna ska först guida oss genom Judería, gamla stans trånga kullerstens-gränder, där tiden verkar ha stått stilla. Här är 45 grader varmt på sommaren så man ville ha skugga och dessutom lätt att försvara sig. När araberna flyttade ut bodde en tid sefarderna, judarna, kvar.

På sent 1400-tal, allt enligt det katolska kungaparets valspråk: "Ett folk, en stat, en tro", jagades bl a 200.000 judar ut ur landet och med dem deras gamla, blomstrande kultur. Det räckte inte att man var döpt = skenkristen till s k marranos el conversos. Man skulle ha "rent blod"!!!!!

En av Spaniens tre bevarade synagogor (1300-tal), som varit privat, fanns här. Den hade också haft en karriär som både rabies-sjukhus och kristet kapell för skomakarskrået men blev från 1885 förklarad vara ett nationellt minnesmärke.
Jag glömmer aldrig vilken lisa för själen det var att komma in i en av de två andra bevarade synagogorna i Toledo. Vacker och sparsmakad. Den vräkiga svulstiga prakten i Toledo-katedralen hade fått mig att storkna.

Córdobas variant är 36 kvm i mudéjarstil, med judestjärnan och hebreiska texter i plateresk-ornamentik och nisch för tabernaklet. Först efter 400 år byggdes nya synagogor och först 1990 fick judar och protestanter samma rättigheter som katolikerna.

De arabiska husen är mycket enkla på utsidan, det anses vulgärt att skryta via exteriören. Enligt europeisk stil är det helt tillåtet. Deras patios och interiörer däremot kan vara som smycken. Just nu vilade de berömda pelargoniorna. I maj, under festivalen, öppnas gårdarnas smidesgrindar för allmänheten.

Här finns ett tjurfäktningsmuseum med skinnet av den tjur som dödade Manolete mm.

Vi passerade statyn av Maimónides, den judiske filosofen, teologen och läkaren, som 1148 fick fly till Kairo eftersom almohadernas fanatism hade slagit till. Han, Seneca och muslimen Averroes, som översatte Sokrates, hade tills dess haft ett intellektuellt utbyte. Averroes fick fly till Marrakech av samma anledning.
En hel del kristen text finns bevarad tack vare att araberna skrivit ned den.

Vid Kardinal Salazares (begravd i moskén) torg fanns ett f d sjukhus, som nu härbärgerade filosofifakulteten. Här lär den första starroperationen ha utförts. Här gjordes de rön som låg till grund för att man i Italien senare började tillverka glasögon.

I en pittoresk gränd satt (poserade) en man och spelade gitarr. Klick, klick från allas kameror.

Så till huvudattraktionen: den 179 m långa och 129 m breda Mezquita-moskén! Den största efter Meckas, Medinas och Damaskus moskéer. År 785 började man bygga den över en västgotisk kyrka som i sin tur låg på platsen av en romersk. Fyra moriska herrar byggde till och från till ung 900-talet. År 1236 blev staden erövrad av de kristna som gav moriska stenhuggare i uppdrag att bygga in ett kungligt kapell i morisk stil. År 1523 revs 63 pelare och man byggde en katedral mitt i hela härligheten och ett 93 m högt klocktorn på platsen av minareten. Om man vill se så lite främmande stilelement som möjligt, skall man leta efter platser som inte vetter mot Coro.

Först kom vi genom Puerta del Perdón till Patio de los Naranjos, där man fromt renade/renar sig före bönen.
Apelsinträden planterades av de kristna som också "släckte ljuset" genom att mura igen de 19 arkaderna. Här har förut funnits cypress- lager- och olivträd och otaliga brunnar för alla troende och pilgrimer. Under arkaderna satt då läkare, vetenskapsmän, skriftlärda och qadi = rättskipare. Man hade gått in för att bräcka de två andra kaliferna, de i Egypten och Bagdad. Innanför muren finns imponerande 850 st kolonner i granit, jaspis och marmor. Många är återanvända från de romerska och västgotiska templen, många är nya, signerade av moriska stenhuggare. Om kolonnen varit för hög, har man sänkt ned den en bit i marken, om för kort har man gett den en sockel. För att få höjd och rymd i denna den äldsta delen, har man på kolonnernas stilvarierande kapitäl byggt imposter som man förbundit med träskovalv till nästa stöd. Ovanpå dessa står massiva pelare som förlänger och dessutom bär upp ytterligare en rundbågeställning! Båda arkaderna är utförda i växelvis rött tegel och vit sandsten. Så uppstår, trots all denna imposanta tyngd, en känsla av tyngdlöshet och organisk växtkraft! Som om man gick under ett grenverk av palmer. Alla senare tillbyggnader har följt detta lyckade grepp. Både vi och vår professor var duktigt imponerade. Från början fanns ett trätak med snidade målade bjälkar, öppna arkader och oljelampor, som att gå i en skog? Nuvarande tak är från 1700-talet. Akustiken förstördes också av de "kristna" väggarna men var bitvis imponerande.

Mihraben, med förgylld kopia av koranen, låg inte i riktning mot Mecka. Hela 17 grader felaktigt. Pilgrimer har ovetande slitit på golvet när de gått sina sju varv. I den vackert smyckade mihraben fanns centralt musslan med den sköna pärlan. Pärlan symboliserar det viktigaste ordet: Allah!
Skrönan säger att Abd al Rahman, den långsinte rackaren, var den ende överlevande efter blodiga dåd mot sin släkt i Mecka. Nu tog han en gruvlig hämnd genom att "vända" alla muslimer åt "fel" håll flera grader. Tro´t den som vill.

Senare tillbyggnader hade nytillverkade kolonner och man vände sig nu verkligen mot Mecka. När man konverterade fick man skattefrihet, pengar har kunnat deponeras på en massa privata kapell längs med väggarna. Här fanns också 56 gravar/mausoleer. Ett kapell hålls dagligen öppet. Här fanns otroligt vackra korstolar i snidad mahogny från Cuba, man lär ha snidat i TIO år.Vid Lissabon-jordbävningen klarade sig moskén. Byggnaden är naturligtvis UNESCO-märkt.

Margareta och jag var oerhört lunchmotiverade nu precis som alla andra. Slutligen fann vi en oas på en innergård utan turister. Vi var ordentligt tagna av MOSKÉN och tog som dämpare och motgift var sin fino. Men efter en vederkvickande om än överraskande måltid hade vi krafter kvar och shoppade loss lite i gränderna.

Så bar det av till miljonstaden Sevilla. När vi for förbi Carmona, berättade Lars en rysare om massakern där. Hur många dog? Lars lider av exakthetsfrossa, och har därför två svar: normalsvaret lyder 160.000 och det tyska svaret lyder 350.000. För mig är det så att alla tal går upp i gasform så fort jag skrivit ned dem. Det som fastnar på "min hårddisk" är den kontext de hjälpt till att skapa upphov till.

Sevilla blommade upp och fick sin höjdpunkt efter Cristóbal Colóns "upptäckt" av Sydamerika. All frakt (stöldgods) därifrån gick till hamnen i Sevilla. Hamnen håvade in majs, slavar, potatis, silver, guld, hampa... Vi for förbi paviljongerna från 1929, en paviljong från varje latinamerikanskt land, numera använda till allt möjligt, från dans till business. Vi såg blänkande glastak på Isla la Cartuja, säte för världsutställningen 1992, 500 år efter sjöfararens återkomst. Kalaset kostade miljarder pesetas men lär ha genererat en del affärsvinster. Sju futuristiska broar förbinder staden med ön. Vi passerade spåren för "The Bird", som rasslar iväg mot Madrid, Sevilla och Córdoba på 2 ½ tim med en hastighet av 300 km/tim. Vi checkade in på Hotell don Paco vid ett litet torg, mitt i gamla stan. En överdådig buffé avåts, piffigt, för då kan alla smacka i sig av sina favoriter.

Mätta, i överkant, nappade vi på förslaget att gå en kvällspromenad genom stan ner till Guadalquivir för att ta en drink. Gatuliv och trafik var hektiskt. Vi nordbor försökte hålla ihop. Mycket att titta på. Allt vackert illuminerat. Guldtornet, Silvertornet, gamla myntverket, allt på en bildligt talat värdefull gatstump invid floden.

Snart nog satt vi sorlande med våra drinkar vid den porlande floden. Varm och vacker sen oktobernatt. Isländsk riddare, som firade 35-årig bröllopsdag med sin sköna, fixade både drinkar och taxi. Skönt, den här stan är ju känd för sina don Juans.

Eftersom Margareta och jag är så fruktansvärt ordentliga beställer vi väckning vid sidan om den officiella. Vi kom inte fram per rumstelefon så jag traskade ned och beställde live s a s. Berättade om hur död vår rumstelefon var. -Inga problem! sa den sammetsögde portieren, vars löften och utfästelser var skrivna i sand och vatten...
Så gott vi sov den natten! OCH SÅ LÄNGE!!!! Tio över nio störtade vi upp i full panik. Alla våra medresenärer satt tåligt väntande. Nio var deadline! Alla undrade om vi var försvunna, vi svarade ju inte på telefon! Hade vi överhuvud taget kommit hem? Anders och person med nyckel kom upp och knackade på. Nyckelmannen fick se/höra mig när jag är spanskare än spansk utan att kunna spanska! Anders gav dem sina synpunkter men log milt mot oss och väntade medan vi kastade i oss lite av den stora frukostbuffén.

Det var "just one of those days", och yes, dagen är lång, mer skulle komma. Efter en taxi i morgonrusningen landade vi på punkt 2 i programmet. Mera taxi. Vid punkt ett, Museo de Bellas Artes, inrymt i f d kloster från 1612, hade de andra just anlänt, till fots. Vacker konst botar allt. Redan entrén var avstressande med sin ljuvliga kakel från Triana, en stad utanför muren med kriminella, zigenare och keramiker. Den vackra grönskande klosterträdgården såg svalkande ut.

Nu ska vi ju koncentrera oss på tre målare så vi bara sneglar lite på:
a) en triptyk av Flemig, saknande elegans och aristokrati, inte idealiserande, lantliga modeller.
b) de Vos jätteverk från 1570 med allt vad en beställare kan önska sig, och tydlig donator.
c) lugna målningar enl Sevilla-skolan och
d) en de Vargas enl Michelangeloskolan.
e) el Greco, ett manieristiskt, andligt stigande porträtt av sonen. På 1900 talet lanserades han som en tidig expressionist.
f) Hitlers favorit: Lucas Cranach, uttrycksfullt och tyskt.
g) Torrgiano, han bröt med Michelangeloskolan, en Mariastaty fick honom i fängelse. Han råkade i terracotta-slagsmål och knäckte näsan. Hade förläst sig på renässansens anatomiplanscher? Här sågs hans St Gieronimus.
h) En tidig Diego Velázquez, av hustruns, Juana, gudfar. Neutralt landskap bakom, bara kungar begåvades med utvecklade landskap. Hans svärta i måleriet inspirerade Manet. Han kallas Målarnas målare, jag har skrivit mera om honom i Madriddagboken.
i) Ännu en, samtida, Velázquez, med Juana som modell för Maria och alla de övriga kvinnofigurerna i bakgrunden, visar hur Maria ger mässkruden till den helige Ildefonso.
j) ett hypermanieristiskt verk, det enda klostret beställt och flera barocka barockverk ämnade för kyrkor som jag förtränger.
k) Francisco de Zurbarán: Den helige Thomas av Aquino med alla som räknas, Karl V, ärkebiskopen, konstnären, Jesus, Maria, munkar o s v. Ansågs på 1600-talet vara hans mästerverk? Tacka vet jag hans stilleben på Prado museet, just den sidan ligger ofta uppslagen i min katalog... En rysare! Hans vitmåleri och klärobskyreffekt har blivit återupptäckt på 1900-talet. Syns tydligt på den senare målade
l) kloster-måltidsscenen där otillåtet kött förvandlats till aska, när den den helige Hugo dyker upp. Denna målning går nästan bara i grått och vitt. Picasso ville gärna hänga bredvid Zurbarán, tror jag det.
m) Bartolomé Esteban Murillo, en av hans minst femton varianter av Immaculada, jätteformat 4x3 m ca, avsedd för en högaltarplacering och målad i förkortning, för att betraktas underifrån, annars blir den "barock" på två sätt! Murillo ansåg att även Maria var född utan synd och fick till sist även påven att acceptera idén, fast under protest. Så enkelt skrivs dogmer om och till!!! Han tog in sina modeller från gatan (var de systrar allihop?), gav dem och ev barn innerligt besjälade uttryck, som sedan kopierades av Sevillaskolan. Han anses vara en världsmästare i att måla barn. Mera Murillo
n) St Justina och St Rufina, Sevillas skyddshelgon, martyrer och lejonmat, sägs ha räddat la Giralda under jordbävning, och bär tornet och en kruka som insignier. Murillo
o) La Servieta, målad på en serviett, med mild Maria och ett Jesusbarn som ser på dig. Hans bilder lockade och tröstade i st f att skrämmas. Det behövde man när 1/3 av befolkningen dött i pestepidemier. Dock, han duger till mera än att måla bokmärken.
Verk av den Sevillaverksamme Juan Valdés Leals religiösa målningar var också representerade.

Vi äntrade bussen, såg Torre de Oro, nu marinmuseum, i dagsljus. Tornets tegel har varit förgyllt. Man hade haft försvarskedjor över floden till ett, numera rivet, tvillingtorn. Det fanns mycket att skydda i den här enda inre hamnen. Varor från halva Amerika, Filippinerna, Tanger, Ceuta, Tunis, Alexandria, Genua, Portugal, England, Sicilien och norra Frankrike.

Vi som försov oss hade redan gjort en blixtvisit i Parque Maria Louisa, donerad till staden och anlagd av Jean-Claude Forestier, chefen för Bois de Boulogne i Paris.

Här finns en åttkantig, Alhambrainspirerad lejonfontän mm. I utkanten ligger Anibal Gonzales paviljonger i mudéjar- gotisk och renässans-stil från iberoamerikanska utställningen 1929. Här är nu sannerligen en rofull oas mitt i stadens hets. Men förr, norr om parken, fanns en blodbesudlad plats för inkvisition kättarbål och avrättningar, den senaste/sista var 1781.

Dekorerat i underbar Triana-keramik finns här det halvcirkelformade torget Plaza de Espana invid barockpalatset, som numera är museum. Här finns 52 avd, en för varje provins, med bänkar, olika vapen, kartor och scenerier. De fyra broarna över vattenarkaden står för: Kastilien, León, Aragonien och Navarra. Här gick vi och strosade och njöt.

Så for vi förbi tobaksfabriken, i dag universitet, och sände en tacksam tanke åt Prosper Mérimée för hans verk som inspirerat Bizet till operan Carmen. En av dess invånare lär ju även inspirerat Tirso de Molina att skriva om Don Juan, som i sin tur inspirerade Mozart, Byron, Molière och Shaw. Och det var här den skönsjungande Barberaren bodde. Tjurfäktningsarenan är ett estetiskt mästerverk i barock, vitt och rött, med plats för 12.500 åskådare. Den gula sanden som täcker arenan kommer från trakten och forslas även runt till Spaniens övriga arenor. Vill ni läsa om den här traditionen får ni klicka in er på Madridresan. Vi stannade till vid ett restaureringsobjekt, ett monument över amerikaupptäckten.

Här säger mina anteckningar: Non Plus Ultra = ingenting mer, och att det fortfarande står på mynten. Att Herkules, som står mellan två pelare, Spanien och Afrika, med ett virvlande band liksom bildar tecknet för dollar. Duro = dollar, ordet dollar kan härledas från grekiska, romerska el. spanska. Ibland lyssnar jag mycket okoncentrerat. F´låt.

I Santa Cruz, Sevillas gamla judekvarter, föddes Murillo. Vi stod vid en brunn med ett underbart smidesarbete nära det kungliga palatset. Det var säkrast för judarna på sin tid att bo just där eftersom de var bankirer och behövde skyddas mot de kristna. Men när judarna kördes ut blev det plötsligt inne för de kristna att smutsa ner sig med penninghantering och på den vägen är det, eller hur? Tänk så många pesetas som tvättats före övergången till euro!

Vi fick själv fixa lunch så Margareta och jag bestämde oss för att begå Den ultimata måltiden (erotik var inget tänkbart alternativ i det läget) och gick in i en pytteliten affär invid ett litet torg. Vad sägs om jamón, vin, bröd, ost, oliver, cherimoja m m ? Vi åt urspanskt med svenskflaggade servietter och på skånskt prästkragade tallrikar, MEN naturligtvis med fingrarna! Vi satt på keramikklädda bänkar under träden på torget. Vi var lyckliga! Vi blev så vederkvickta att vi hann med en mycket lyckad shoppingraid.

Samling vid den, enligt vissa, tredje största katedralen i världen efter St Pauls Cathedral i London och St Peterskyrkan i Rom. Enligt en av mina fyra källor är den till volymen störst! Lars underkänner mätningen, tycker att man räknat in annat än själva katedralen, han tycker en 7:de placering är mera adekvat. Den byggnadsstilen är inte lämplig för rekordsättning muttrar han. STOR ÄR DEN emellertid.
Innan man, i början av 1400-talet, överbyggde moskén, som hittills använts som katedral men skadats av jordbävningen, hade domkapitlet bl a förklarat: -Vi ska uppföra ett verk som skall komma eftervärlden att tro, att vi var från våra sinnen. Helst ville man övertrumfa Toledoborna.

Vi gick "inside the mosque and outside the church" till resterna av Patio de los Naranjos med reningsbrunnar, från almohadisk tid ca 1200. Från den tiden är också det 97 m höga klocktornet la Giralda, f d minareten, som är moriskt original upp över blindarkaderna. Sultanens palats Alcázar är samtida. Toppen på la Giralda är ombyggd i renässansstil, eftersom den förstördes vid en jordbävning. Resten räddades ju av St Justina och St Rufina som ni minns. Längst upp sitter de vindflöjlar, giraldillos, som tornet uppkallats efter. Om man orkar med "uppstigningen" lär utsikten vara fantastisk. Här finns också ramper om man vill rida upp... Giralda lär ha en tvilling i Marrakech.

Catedral de Santa Maria byggdes under 100 år på Peter den grymmes initiativ och har liknats både vid ett urgröpt berg och en uppochnedvänd dal! Stilen är huvudsakligen sengotisk (omodernt sen 200 år), med om- och tillbyggnader i renässans. Takhöjden är 42 m så här kan Notre Dame gå rak. Den har fem ca 126 m långa skepp och sträcker sig med mittskeppet + de lika höga sidoskeppen och de 43 utsmyckade kapellen, som kilats in mellan strävmurarna, över en bredd på 82 m.
Strävpelare behövs för att hålla ihop bygget. Takkupolen har rasat in en gång och är ombyggd. Katedralen är 134 m lång. Knippelpelarna i kalksten med åttkantiga baser imponerade på mig. Pelarna är fyllda med kalkstenspulver som nu byts ut. Vackra målade renässansfönster.

Men det finns inte ord att beskriva högaltaret i Capilla Mayor som ligger vid det centralt placerade koret. Ett livsverk av Pieter Dancart, flamländsk skulptör. 18 x 27 m i snidad valnöt, lärk och kastanj med 45 figurgrupper i scener på ca en kvm. Allt övertäckt med 2000 kg guld. Allt utskuret i tänkt synperspektiv från betraktaren på golvet. Ekonomiskt och/eller tids-perspektiv fick inte förekomma i sammanhanget.
Vi stannade till inför Columbus gravmonument som gjordes kring sekelskiftet 1900. Fyra pampigt klädda bärare från de fyra spanska kungadömena bär på en sarkofag om vars innehåll man tvekar. Finns han här, eller i kartusianerklostret i Sevilla eller på ön Santo Domingo eller på Kuba? Ja, han var ju mycket för att resa... I Capilla Real i ett silverskrin från 1700-talet ovanpå själva graven, vilar stadens erövrares, Ferdinand III, benknotor. Sonen, Alfons X, har prisat honom på alla skrinets sidor på fyra språk. Vackert tak och en madonna som har rörliga armar och huvud kommer jag också ihåg.

Sacristia Mayor är nästan en kyrka i kyrkan. Här finns bl a en 3,9 m hög silvermonstrans, skapad av en ättelägg från guldsmedsdynastin i León, Juan de Arfe y Villafane. Den väger 475 kg och kånkas runt med i processionen under Semana Santa. Vår X:et är den ende av alla Spanienmålarna som målat av den stora begivenheten, Kristi Lekamens Fest, på Moderna Museet.

Målningen St Antonius av Padua av Murillo hade varit på vift i sex år och återfunnits hos en antikhandlare i N.Y! Samme konstnärs porträtt av Sevillas båda skydds-helgon Isidor och Leander utstrålade lugn och fromhet. Fantastiskt stoffmåleri. Han blev Sevilla trogen och blev president för den nygrundade målarakademin här. Han föll på sin post, ramlade ned från en ställning när han målade ett högaltare. Vi såg en av Goyas få religiösa målningar, denna av Justina och Rufina. Murillos variant i Bellas Artes var klart bättre, inte så patetisk.
Juan Martinez Montanés kallas Fidias från Sevilla och företrädde esefadoskolan som hade säte i Sevilla. Under en röd baldakin hänger ett praktfullt krucifix från 1603, befriat från manierism och överdrivet martyrskap. I avtalet stod uttryckligen att Kristus skulle se ut som om han levande talade till dem som stod vid hans fötter. Det lyckades.
Vi såg en "skulptural" måln förest St Christobal, en orgel från Cuba, en 1500-tals fresk av Siennaskolan. Vi beundrade den härliga svärtan i Den helige Thomas av Aquinos apoteos av Zurbarán, som kallas munkmålaren i konsthistorien och ju flyttade till hovet i Madrid 1658.

Så fick vi välja mellan att stadspromenera hem med Anders eller gå in i palats-byggnaden Alcásares Reales. Jag valde slottet. De som valde att promenera fick promenera, vilse, mycket och länge! Ni minns hur dagen börjat för Anders, mig och Margareta, jo, jo! Byggnadskomplexet anses vara Sevillas historiskt mest intressanta. Övervåningen på palatset används av kungafamiljen än i dag! Härifrån skickade Isabella I ut sjöfarare. Här gifte sig Karl V med Isabella av Portugal i en paviljong. Han byggde senare till representationsvåningar med härliga azulejos från 1500-talet.

De äldsta resterna är trädgårdsanläggningar från 1000-talet. Vi gick in genom den almohadiska muren via Lejonporten, vidare genom en trädgård och rättssalen ut i Patio del Yeso. Här finns en vacker portal med sju bågar och en massa obeskrivliga utsmyckningar finns längs fasaden. Centralt finns vattenkanaler och blomstersängar. Palacio de Don Pedro I byggdes 1364 av Peter den Grymme åt älskarinnan, så han lade följaktligen ned hela sin själ i projektet. Det betraktas som en av mudejararkitekturens profana praktexemplar. I fasadarbetet deltog specialister från Granada. Dockornas (de las Munecas) patio i palatsets hjärta hade mera av privat karaktaär med sovrum och korridorer. Två små ansikten finns över en av valvbågarna. Flickornas (de las Doncellas) patio hade underbara gipsarbeten. Här kunde hovdamerna från andra våningen spana in de höga gästerna och mottagningarna. Ambassadörernas sal höll "Alhambraklass", ja ni vet...

Men efter denna händelsemättade dag var det en lisa att komma ut i den svalkande trädgården med terrasser, grottor, vattenspel, fontäner och statyer. Den är en skugga av sitt forna jag men den räckte för oss. Här satt jag och fantiserade över hur det skulle vara om man plötsligt såg personerna som för 700 år sedan spankulerade omkring här. Hur skulle det vara? Taxi var sedan det enda alternativet för våra fötter. Takpoolen det enda alternativet för våra kroppar!

Så for vi till El Palacio Andaluz för middag och flamencoshow. Vi fick friterade tapas, soppa och fiskrätt medan vi underhölls. Eftersom jag inhandlat mitt livs första solfjäder här i Sevilla, studerade jag flickornas teknik noga. De genomförde sin show så som vi förväntat oss, finalen var riktigt fartig. Tyvärr förekom grammofonmusik till något nummer och det vägrar jag att vänja mig vid.
Till sidan 4 (klicka)